mamma kladdar kakan på stängda väggar, desperat smetande sin saliverande och trånande illvilliga saft för att sist men inte minst göra slut på den kalla och uppgivna innebörden i kvarlevorna från en difus och oönskad brödbit. filbunken försmäktar. elvispens nervösa retning står sig tvär mot hyllan av stelnat porslin. alltid undrar vi hur långt i korridoren vi kommer innan urskiljandet av fasan i tystnaden förnimmer oss om barnet med falska drömmar. det sluter våra hjärtan och dödar oss för en sekund.
..ja något ska man komma på under resan på nattbussen hem?