Quote (Giraff @ Aug 28 2011 07:20pm)
CP-topic. Nu har jag ju gått omkring och funderat över det här sedan jag läste den. =\
Mitt spontana svar hade antagligen blivit "spindlar", tätt följt av en släng av social fobi, men när jag har funderat mer så har jag kommit fram till att det inte riktigt är så.
Visst, nog känner jag mig rätt illa till mods i närheten av spindlar, samt inför folk, men det är nog ändå inte så att jag fruktar det.
Kan även känna mig väldigt liten och illa till mods då jag sitter och stirrar ut i rymden sena nätter, men det är inte så mycket en fruktan som en insikt om hur fruktansvärt små vi egentligen är.
Jag kan inte heller egentligen säga att jag riktigt fruktar dödsfall, varken för mig själv eller för någon annan.
Döden är ju trots allt en naturlig del av vår värld, och således ingenting man egentligen behöver frukta.
Det jag däremot är rädd för är just ovissheten. Att man faktiskt inte vet vad som kommer hända.
Å ena sidan känns allting så fruktansvärt meningslöst om allting bara blir svart och mitt egentliga "jag" bara slutar att existera, men å andra sidan så har jag ingen bättre förklaring på vad som kan hända.
Sedan får man ju även olika svar av människor som har upplevt saker under olika typer av astralresor, människor som har återvänt från att ha blivit dödsförklarade osv...
Det är ett jävligt svårt ämne måste jag säga, men jag vill gärna tolka det lite som de anhängare av Bahá'í som jag har pratat med.
De anser att livet går vidare efter att vi lämnar vår fysiska kropp bakom oss, men att det är lika omöjligt för oss att förstå oss på den fortsatta utvecklingen, oavsett hur många gånger vi får den förklarad för oss, som för ett barn som ligger i livmodern att förstå hur vår värld ser ut och fungerar - även om vi försöker förklara det för barnet.
Hmmmm intressant!
Men ja håller med lite. Rädd för döden är väll inget man är, man är rädd eftersom att man inte vet vad som kommer hända efteråt.
Fear of the unknown -> Therfor RELIGION... pfff spott fnys och fän...