Polisen i Växjö/Alvesta
Rätt sagt men fel tolkat (sista fortsättning på inlägget om hur det kan gå fel med språket i tjänsten ibland)
Jag jobbade som tunnelbanepolis i Sydney under en period. Jag var handledare för en ny aspirant som jag jobbade tillsammans med under en 6 veckors period. Hon hette Sussie och var 23 år gammal.
Sussie och jag gick inom ett tåget en kväll och kom på en kille som sov med fötterna uppe på stolen mitt emot. Sussie, som vill visa för mig att hon inte var rädd för att ta kontakt med folk, väckte killen och sa till honom, ”Snälla, ta ner dina fötter, någon annan måste sitta där sen och du bara smutsar ner stolen”. Nu skulle Sussie ha stannat där. Hon fick fram budskapet på ett bra sätt och killen, som blev positivt överraskad att han blev väckt av en trevlig och väldig attraktivt polis, tog ner fötterna med glädje. Men, Sussie fortsatte, ”Hur skulle det kännas om jag kommer hem till dig och sätter upp mina fötter på din soffa?”
Killen tittade direkt på mig med ett litet leende och sedan tillbaka på Sussie. Han tittade väldigt sakta ner och väldigt sakta upp igen. Man kunde inte tolka hans blick på något annat sätt än att han tyckte väldigt mycket om vad han såg. Plötsligt kom det fram ett jätteleende och han sa, ”Hur dags vill du komma?”.
Killen blev glad, jag fick ett gott skratt och Sussie som blev jätteröd i ansiktet lärde sig, på ett bra sätt, hur man inte behöver utveckla ett budskap som redan har kommit fram! //Scott
