Rökt Weed i ungefär 3 år. Började att jag och en kompis var sugen på att testa hur det var, och det var jävligt nice :D.. efter 6 månader så flyttade han och jag var ensam, kom hem efter jobbet och la mig och sov, deppad över att han flyttade, men när jag rökte så kände jag mig inte särskilt deppad, allt var bara bra då man rökte, no worries..
Så det fortsatte så i ungefär 2 år, kom hem efter jobbet drog en fet, på helgerna rökte jag tills att jag somna, vakna mitt i natten drog en fet och däcka igen.

Tillslut räckte det inte med att röka, så jag berättade hur det varit för mig dom senaste 2 åren för mig chef på firman jag jobbar på.. Han tog det bra, vi surrade lite om hur jag haft det och varför jag valde att just röka på. Efter det klarade jag mig från att röka i några månader då min enda och bästa kompis skulle flytta hem igen.

Han kommer hem och träffar en ny tjej direkt ( som var anledningen att han flyttade första gången) så han slutade såklart höra av sig och jag kände mig ensam igen. Började röka igen, och det var för ungefär ett halvår sedan... Tillslut blev jag så deppad att jag knappt klarade av att sköta jobbet, (vilket inte har varit ett problem förr) så jag bestämde mig för att sluta igen

Nu sitter jag här efter 3 veckor utan att röka i min ensamhet och vettefan vad man ska göra, tänkt flera gånger att det skulle vara skönt att bra få dö.. Men det är själviskt mot min familj och dom som bryr som om mig, så det lär inte hända.

Suttit nu i flera timmar med telefonen och funderat på att ringa min "kran" men gör det inte för att jag inte vill bli lika "off" som jag varit nu i några år. Vad gör man i denna situation? funderat några gånger att träffa en psykiatriker, men känns jävligt jobbigt..

Ignorera min dåliga svenska, kände bara att jag var tvungen att dumpa mina tankar någonstans då jag mått skit i snart 3 år

Jag var också dagligrökare och det är verkligen en helt sjuk känsla att lägga ner efter så lång tid, obeskrivlig ångest när allt man inte orkat hantera under flera års tid bubblar upp samtidigt

Första veckorna är bara stå ut som gäller, efter den värsta tokångesten släpper och allt mest känns astråkigt gäller det att skaffa något att sysselsätta sig med som ersätter rökat, träna är ett jävla bra tips

enda jag kan säga är att det blir bättre, tror det tog typ ett år innan jag fullt kände mig som en människa efter att jag la ner cb men när man väl är igenom den fasen är den så jävla värt det

Inte rökt ett bloss på över tre år, inget sug alls, det är så sjukt skönt att vara nykter. Bara att kämpa, för det är lätt värt det i slutändan

Det här är rätt ställe att dumpa sin skit på eftersom folk du känner inte finns här. Kan inte hjälpa dig med ditt problem, har inte varit i närheten av din situation.
Men professionell hjälp kan mycket väl vara värt det! Åtminstone värt att prova!

This post was edited by Fil on Jan 24 2014 02:48pm

Hej AsDrake. Inledningsvis så vill jag säga att jag känner igen mig mycket i din situation, och delar stora delar av dina problem. Jag vet hur du mår, eller nåt...
I alla fall, det du behöver göra och det du klarar / kommer att göra är inte nödväntigtvis samma sak, och ingen kan berätta för dig vad du ska göra.
Men jag TROR att det enda säkra i det här läget är att göra det du försöker, sluta med att röka cannabis. Det finns hjälp att få som ung missbrukare, i form av samtalsterapi. Jag går på det nu och det är skönt, oavsett om man har bestämt sig för att sluta eller inte är det värt att gå dit och prata om sina drog/alkoholvanor.
Min gissning är också att du kommer behöva kompletterande terapi. det är mycket troligt att du dras med svåra konflikter och olösta, kanske tillochmed för dig dolda trauman inombords.

Du har en förjävla uppförsbacke framför dig om jag ska vara ärlig, men det är ditt enda val. Och inte ska du ta livet av dig, du har ju ingen aning om ifall det finns glada dagar framför dig, när du blivit kvitt ditt missbruk.
Om du är för svag för att ta kontakt med vård och terapi, anförtro dig till någon närstående som kan hjälpa dig. Du behöver hjälp, och det är ingen lätt sits du hamnat i.

Jag är själv mer eller mindre fri från cannabis. Men jag mår förjävligt. Jag slutade röka 18:e juni 2013. Hade ett par tre återfall tidigt under hösten, och oväntat faktiskt senast juldagen 25e december, kalasfull förstås. Nykter inte en chans att jag röker längre. (jag var under hela november/tills25:e december inte ens sugen längre. identifierade mig inte som beroende. men sedan den 25:e har jag fått lite högre sug på nytt...)
Jag har så mycket frågetecken kring mig själv och mitt liv, varför jag blivit beroende av cannabis (inb4 man kan inte vara beroende av cannabis...) vad jag vill och vad jag mår bra med, vem jag är.

Som svarter har sagt kommer liksom allt på en och samma gång, som man förtryckt med konstant cannabisintag. Baksmällan som inte släpper... jag hoppas verkligen att det blir bättre med tiden. Tills dess är det en dag i taget, med periodvis ambivalens och ångest inför ifall det är värt det att vara nykter. Men med tiden blir den biten mer och mer enkelt, och det är självklart utan några som helst tvivel som så att har man det som du har det eller som jag har det för den delen, ska man inte röra en drog som man missbrukat ens med tång. Bestäm dig för att vara nykter eller skjut problemen på framtiden, det är helt enkelt inte svårare än så med just den biten.

förlåt för rörigt inlägg, men det här är svårt att skriva om eftersom att jag själv är i samma sits och det är så personligt.
peace

This post was edited by SpAz. on Jan 24 2014 03:06pm

Det är skönt att vara nykter men samtidigt jävligt jobbigt då det känns som att det inte tjänar någonting till då jag fortfarande sitter här, ensam och inte gör ett skit..

Funderat på det där med att söka hjälp men, det känns som att dom kommer att berätta för mig det jag redan vet.



Tack för ditt inlägg Saken är den att jag kan inte ens komma ihåg den gången jag senast kände mig glad, märkt mer och mer att allt jag gör när jag pratar med folk på och utanför jobbet är något slags av klagomål på något och jag är sjukt less på att vara bitter, vill känna mig glad igen.

Har en del jävligt bra arbetskollegor, men vågar aldrig berätta för dom hur jag har det, tänker ofta att mina problem är patetiska i jämförelse med andras problem runtom i världen.. osv

This post was edited by AsDrake on Jan 24 2014 03:13pm

Tror det här är det ärligaste och bästa inlägget AsDrake kommer få i swesub. Stark som vanligt Jesper!

Du vet ingenting om jag ska vara ärlig du har fel, men du ska vara jävligt glad över det faktumet. Att du tror så är en yttring av att du är deprimerad. När man är deprimerad, så är man cynisk. Man har fastnat i ett sorts "cirkeltänkande" med olika tankemönster som går runt, runt, runt. Det finns ingen plats för hopp eller nya, positiva alternativa tankar. Där finns bara invanda "sanningar" som alltid är överdrivet cyniska.
Sök hjälp, gå dit, säg till dom att du redan vet vad dom kommer att säga. Fortsätt att gå dit en lång period, av ren envishet. Vad har du att förlora?

Bra arbetskollegor är bra, men har du några äldre vänner? det krävs ett jävla förtroende för att du ska orka berätta det här. Det behöver vara någon som faktiskt verkligen bryr sig.
Angående dina problem som patetiska... Det där är en del av själva problematiken av egentligen flera anledningar. Dels så gör din psykiska hälsa att du är van vid att se dig själv som ett svagt jävla as. Du känner dig säkert värdelös, som mår dåligt "egentligen utan anledning". "Vi bor ju faktiskt i Sverige", inte sant? Saken är den att du har fel. Hur jävla lattjo är det att bli informerad om "att Sverige, det är världens bästa land. Där blir DU PRECIS VAD DU VILL, för det kan du nämligen bli, lätt som en plätt. Här är vi så förfördelade att problem, dom finns inte. Alla har mat för dagen" etc. Saken är den att även i "världens bästa land" (skitsnack) t.ex. så finns det behov av "skräparbetskraft". alla kan bli vad dom vill. Vill någon på riktigt bli Städare? Sopgubbe? Hamburgarfloppare? givetvis inte. Hur känns det då att veta att "Tjena, här har du alla möjligheter som stackars Chong i Thailand bara kunnat drömma av dom. Vad gör du med dom? Jo du stressar ihjäl dig tills du får hemorröjder för att folk inte ska behöva vänta mer än 1min30sekunder på sin bigmac&co".

Men framförallt tycker jag du ska läsa vad du skrivit här, och säga till mig att du INTE har det tufft.


Du har tappat din förmåga att känna glädje. Finns det något mer tragiskt än ett liv utan glädje? Du har det tufft, och det du brottas med är inte småsaker. Sen om du är dålig som hamnat i den här rävsaxen det är en jävla icke-fråga. Uppenbarligen är det folk som gjort dåliga beslut i livet förr. Är dom sämre människor? Vad är en dålig människa? Kan det vara så att samhället i Sverige (Och på många andra ställen) Helt enkelt råkar uppmuntra vissa egenskaper/människor och tvärsom för andra typer? Konformiteten i Sverige är HÖG och det finns mycket mycket litet utrymme för oliktänkande... bara en tanke.
Och vem fan har inte sina tvivel ibland?!

ähh, sträck på dig. Bara av det här lilla jag läser nu gör jag antaganden om din persona som att du har mycket bra egenskaper... Men alla människor springer inte igenom livet helt utan hjälp som nån jävla robot, kanske inte någon endaste.

This post was edited by SpAz. on Jan 24 2014 03:33pm

Tack för inläggen!



blir nog att söka hjälp då det är som du säger, att jag verkligen inte har ett skit att förlora. Känner verkligen igen mig i det du skriver

ingen orsak. det är lika mycket för min skull som för din, ifall du nu skulle känna nån form av skuldkänsla...