Alltså det är till viss del nice när man är äldre, det kan jag inte säga något om, men det är så enkelt att bli bekväm i Sverige och ankra fast sig så tidigt utan att ens ha försökt halvdant.

This

Konstig är inte synonymt med mental ohälsa

Det gäller att han sina drömmar i olika kategorier. Radhus och fin bil ligger i den kategorin jag vet att jag kommer uppnå. En annan dröm jag har är att när jag tar pension köpa en lyxig båt och uggla runt i medelhavet typ, den drömmen hamnar i nästa kategori. Saker jag vill och kan uppnå men kommer behöva kämpa för. Sen finns det både lägre och högre kategorier

Du har rätt, men mentalieten och drivet saknas hos de flesta tyvärr och det är lite välfärdsveriges fel, så enkelt att luta sig tillbaks på radhus och sin volvo när man väl har det.
Karriär verkar också vara något som många stagnerar snabbt i.

Det kanske är så att vissa finner sån tillfredställelse i svennebananlivet att de därför försakar sina övriga mål? Jag kan inte se någon annan anledning till varför folk ger upp sina drömmar och fastnar annat än att det är ganska soft på den platsen!

Jag tänker som Simon att villa, vovve Volvo är en bra bas men att jag inte är färdig där men om det skulle vara så att den tillvaron har allt jag behöver, varför ska man då klaga?

This post was edited by Svartermetalisk on Mar 14 2017 02:18pm

Om man genuint kämpar men inte uppnår målen så är helt ok anser jag, du försökte iaf.

Det är lite mer mentaliteten jag syftar på när jag säger svennelivet, att folk "ger upp" i livet och sätter ribban lågt. Jag vet inte folk är ju alltid olika och har sina egna sätt att tolka meningen med livet, bara det att jag själv får cancer av att höra folks låga visioner och drömmar. Det där med att ha allt man behöver, jag vet inte, man ska väl alltid sträva efter mer?

Varför då? Att sträva efter mer är att aldrig vara tillfredställd. Det är bra med ambition men det kan helt klart spåra ur.

Vem är egentligen rikast, den som har sjukt mycket saker och status men endast tänker på vad hen saknar eller den som vaknar varje morgon och känner att den har allt som behövs?

This post was edited by Svartermetalisk on Mar 14 2017 02:56pm

Upplevelser/''äventyr'' är min syn på rikedom och de kan man aldrig ha för många av!



Det där är sjukt vanligt, folk mår skit för att de tog ett jobb för 20 år som de sedan hatat i 19 men de kan eller vågar inte ta sig ur det.

This post was edited by PlaaD on Mar 14 2017 03:07pm

Det är ju såklart en balansgång, man ska inte övergöra saker om man inte mår bra. Den här diskussionen börjar bli lite för filosofisk för vad min skalle är kapabel till
Frågan kanske är mer, vars är mänskligheten påväg och när kan vi börja känna att vi finns på en platå där vi kan börja softa? Vilken roll i detta ska gemene man ta och vilket ansvar har vi?

Sätter man vars vi befinner oss i perspektiv så lever vi jävligt bra nu, men om 1000 år till? Har vi robotar som tar han om oss medans vi sitter och chillar med spaceweed?

Jag tror också att välfärdssamhället dödar motivationen hos många!