Quote (Giraffkanon @ Apr 6 2010 02:00pm)
Onödigt att vara det i smyg när man kan komma ut med det...
OnT: What I am saying to you, is that you are the kind of club-toting, raw-meat-eating, Me-Tarzan-You-Jane-ing, big, bald bubblehead that can only count to ten if he's barefoot or wearing sandals.
wat
Quote
Klassträffen
Petter traskade ner längs uppfarten mot garaget medan han blickade upp mot den snabbt stigande solen. Motsträvigt tvingade han sig själv att se ner på det splitternya armbandsuret på höger handled. Tvi vale, klockan var redan kvart över tolv. Han skulle allt bli tvungen att lägga på ett kol om han skulle hinna klart innan lunch.
Peter Johannesson var 38 år och delägare i ett stort datorföretag. Han hade varken barn eller flickvän och om han någon gång fick frågan om varför så skyller han alltid på att det är för mycket att göra på jobbet hela tiden och att han inte hade någon tid. Men i verkligenhetens namn trivdes han bara inte i andra människors sällskap. Han hade aldrig haft några vänner och klarade sig i sanning bättre utan dem. Trots det kände han att någonting saknades i hans liv, någonting som störde honom så till den milda grad.
Solen, som nu stod mitt på himmelen stekte över lyxvillaområdet medan Petter rotade runt i garaget efter en ny trasa. Till slut hittade han en inte allt för ny skjorta som han kunde avvara. Medan han kämpade för att riva den mitt itu gick han tillbaka in i huset, genom de tre kliniskt rena första våningarna och upp på vinden.
Vilken person som helst som stegat in på vinden genom den medvetet dolda takluckan skulle ha fått sig en smärre chock. Konstrasten mellan det mest välstädade hus man kan föreställa sig och det här gudsförgätna landskapet var närmast panikframkallande. Petter brydde sig inte. Eftersom han aldrig haft några vänner och sällan fick affärsbesök hade han aldrig brytt sig om att städa där. Men nu, när lukten av mögel, som blev tydligare för varje år gick inte längre att förtränga kände han sig så illa tvungen att ta tag i det. Petter rynkade på näsan, kavlade upp skjortärmarna och började.
Solens sista skymningsstrålar sipprade in genom det lilla stjärnformade vindsfönstret, men Petter fortsatte att städa, nästan helt besatt. Det var inte förrän sent på kvällen, då han rensat ut majoriteten av alla gamla skolböcker han än gång hade vårdat och älskat och nu såg ut över ett berg av gamla foton som han föll ihop av matthet. Han skulle precis till att ge upp och krypa ut genom vindsluckan när en kastvind blåsta upp vindsfönstret och blåste runt hans gamla foton i hela rummet. Ögonen föll på platsen där högen hade legat, och en våg av avsky vällde upp inom honom. Där på golvet, vårdslöst instoppade i en ram bakom en glasskiva, som nu var totalt sönderkrossad kunde han vagt utskilja ansiktena på hans gamla klasskamrater.
Där stod dem och flinade emot honom, människor han hade hatat mer än någonting annat och som hade förpestat hela hans tillvaro på högstadiet och gjort hans liv till ett helvete. De hade valt ut honom, av någon anledning han inte kunde förstå, kanske hade de tyckt att han ägnade för mycket tid till skolarbetet. I vilket fall började det med nästan än gång när han kom tid. Tre långa år av mobbning, både fysisk och psysisk. Tre långa år av glåpord och förnedringar. Ingen hade försökt hjälpa honom eller gått emellan, varken lärare eller andra elever. När han mindes dem igen blossade en väldig vrede upp inom honom. Han insåg plötsligt vad det var som saknades honom, någonting som funnits i bakhuvudet i alla dessa år. Han sökte rättgörelse. Han sökte hämnd.
Det var på grund av dem som han slutat studera efter nian och nu saknade grundlig utbildning, visserligen hade han lyckats ändå, efter år av ansträngelser och studier, men om det hade gått så här bra för honom på egen hand kunde han knappt föreställa sig vad som kunde ha hänt om han hade fått en riktig utbildning. Han villa förnedra så som de hade förnedrat honom och visa dem hur bra det gått för honom, trots deras behandling. De skulle känna ånger och vånda och han skulle krossa dem.
Med en nyfunnen styrka fortsatte han att rota runt på vinden i jakt efter klasslistan från nian. Alla tankar kring städning hade för länge sedan försvunnit. Nu brann hatets låga inom honom och fyllde honom med en underlig känsla av upprymdhet. Det tog honom inte lång tid att hitta det slitna pappret, men trots det var klockan nästan två på natten när han kröp till kojs och det tog ytterligare tre timmar för honom att somna. Han sov tungt, och drömde mycket otippat om hämnd.
Petter sysslade i nästan en hel vecka med förberedelserna. Han ordnade lokal för middagen och skickade inbjudningar till alla sina hatobjekt. Till sin förvåning tackade nästan alla ja till hans förfrågan. Kanske hade de alla glömt honom, det skulle inte förvåna honom. Tanken på detta gjorde honom ännu mer irriterad och reserverad. Dagen med stort D närmade sig och Petter blev mer besatt för var dag som gick. Han gick inte längre till jobbet, utan satt varje dag uppe på vinden där hemma och stirrade med röda ögon på skolfotot medan han tänkte.
På kvällen den tjugofjärde april började de första gästerna anlända till lagerlokalen där festen skulle hållas. Petter höll sig undan, vilket var ganska tur eftersom han hade varken hade klippt eller rakat sig på flera veckor. Tidigare den dagen hade han fått ett brev med begäran om hans avsked från datorföretaget. Han hade tydligen för mycket frånvaro. Det gick inte längre att tygla ilskan, allting som hände var hans klasskamraters fel. De hade tagit ifrån honom hans jobb, hans liv och han skulle ta deras.
Eftersom ingen välkomnade gästerna satte de alla sig kring det stora bordet och pratade högt medan de åt. Petter stod gömd i skuggorna, helt blixtstilla medan hans lyssnade till deras prat och skratt. De skrattade åt honom, de var han säker på. De hade inte glömt honom. Han kikade fram från sitt gömställe för att se på dem och blev mycket förvånad. Han hade suttit så många timmar och stirrat på deras ansikten som barn att han inte kunde föreställa sig att de hade förändrats någonting under åren.
Först undrade Petter om han kanske hade bjudit in fel klass, men efter en liten stund av observationer kunde han vagt urskilja sina gamla klasskamraters ansiktsdrag i dessa främmande människor. Speciellt en av killarna, Ruben kände han igen. Ruben hade varit den värsta mobbaren av alla och mobiliserat de andra klasskamraterna emot honom. Det var han som skulle dö först, det bestämde Petter. Han tog in handen i frackens innerficka, höjde pistolen och sköt mot Ruben, han missade.
När ljudet av skottet hade ekat klart i den lilla lagerlokalen hände flera saker på en gång. Medan Petter sprang och förseglade lokalens enda dörr började många av kvinnorna skrika ty de kunde inte undgå att uppmärksamma den rykande pistolen i hans hand. Alla reste sig nu från sina platser och sprang runt som yra höns i lokalen. Petter steg med stora kliv in i mitten och sköt ännu ett skott, alla tystnade tvärt.
”Ställ er mot väggen där borta!”, skrek han, med en sådan auktoritet att de inte kunde göra någonting annat än att lyda. ”Vet ni vem jag är?”, frågade han, fortfarande skrikande.
Folk skakade på huvudet, och flera av kvinnorna började snyfta hysteriskt. ”Petter”, spottade han ut, ”Jag är Petter Johannesson”. Nu hajade flera av människorna till, men de andra såg bara ännu mer förvirrade ut. ”Ni mobbade mig i tre långa år under högstadiet och fick mig att sluta studera, men se så bra det har gått för mig trots det”. Några av männen, däribland Ruben började småskratta och det var förståeligt. Petter såg långt ifrån ut som någon som hade lyckats i livet. Hans hår och skägg hängde ner i stripor över den smutsiga fracken, som bara gjorde att han såg ännu mer bisarrt galen ut. I ögonen syntes både galenskap och belåtenhet.
”Tig, era dårar!”, vrålade Petter och gick bärsärkargång på ett par stolar. ”Ni ska alla dö för vad ni gjort mot mig”. Han tog återigen in handen innanför fracken och visade till folksamlingens fasa upp en stor granat. Medan han drog ut sprinten vrålade han, ”Här ska ni allt få för vad ni gjort mot mig. Ni har tagit mitt liv, mitt jobb och mina framtidsutsikter. Må ni för alltid brinna i helvetets…”
Resten av meningen gick förlorad i ett moln att blod och eld. Granaten hade hunnit explodera innan han kastade den.
Random, en berättelseuppgift från 9:an
Wall o' text.
This post was edited by GuZ on Apr 6 2010 07:03am