Quote (Mindring @ Mon, Sep 14 2009, 10:02pm)
låter grymt.. hur känns det när du går osv?
för ibland är det som om jag har mina ögon nere vid höften typ och går helt snett/skevt
När du klardrömmer menar du?
Vid obe's går man inte runt, eller man kan nog göra det, med hjälp av fantasin, alltså skapa en teoretisk kropp åt sig själv och "av vana" fortsätta låtsas/tro att man fortfarande är bunden av våra naturlagar etc. , men egentligen är man mer typ en punkt medvetande som flyger omkring. Allt går att flyga igenom. Det är som att man är en kameralins som svävar runt, utan begränsingar. Väggar, vatten, ja allt ska gå att flyga igenom.
Har dock inte lyckats ta mig utanför jordens atmosfär, läst om fler som försökt som upplever samma sak som mig, man förlorar skärpan och dras tillbaka till kroppen & vaknar. Tror det har att göra med att man inte är riktigt andligt mogen... eller något. Har dock varit hos ett par medium förut som var (enligt mig, antar att dom är det iaf) rätt erfarna astralresenärer som påstod sig besökt olika stjärnor m.m. Jag tror dem till 100%. i övrigt visade båda upp minst sagt intressanta förmågor. Ska plocka fram ett inlägg från ett annat forum, brb 2 min.
edit:
Quote (professor_knas)
Rapport: Bestämde mig igår för att jag skulle ge mig ut och resa i morse, efter flera veckors uppehåll. Mycket riktigt fick jag då chansen, det verkar som att om man bara bestämmer sig så programmerar man sig till att det ska bli så.
När jag var ute började jag sugas iväg, det var samma känsla som när man ger ett kommando att förflyttas, fast det var inte jag som gav kommandot. Jag flög ganska långt, i fem minuter kanske, svängde här och där, sedan började jag flyga uppåt. Jag har inte samlat energi på flera månader, så kvalitén var suddig och otydlig, med tillfälliga inslag av blindhet, något som ibland får mina projektioner att avslutas helt.
När jag började komma riktigt långt upp så var jag helt säker på att projektionen skulle ta slut, det har de alltid gjort när jag försökt åka ut i atmosfären tidigare. Men den här gången lyckades jag ta mig igenom, och åkte ut i rymden. Det var fantastiskt att flyga genom rymden med alla stjärnor överallt, det var som den mest stjärnklara himmel man sett, men överallt. Jag tror jag susade framåt snabbare än vad det kändes, för här och där kunde man se förtätade klungor av stjärnor, som galaxer typ. Minns inte så noga (lite dålig på det där med "shadow memory recall"). Dock fick jag fortfarande kämpa för att behålla skärpan i upplevelsen.
Åkturen fortsatte att svänga lite här och där, och jag hade en känsla av att jag var på väg till någon. Jag flög i rymden i vad som upplevdes som kanske tio minuter, och skapade mig på vägen en liten bockliknande (konstruktionen, inte djuret) grej att sitta på. Efter ett tag så färdades jag nedåt och landade på något, men fortsatte färdas framåt mycket fort, så det var som att min pall eller bock gled fort längst en yta. Sedan var det några svängar till, men jag såg målet framför mig; det såg ut som en slags plattform som påminde om en stor antik båt, alltså typ en galärbåt eller ett vikingaskepp. Längre bort, trettio meter eller så, kunde jag se någon röra sig, men det var suddigt på grund av min låga energi, och här, precis när jag kommit fram (?) tog projektionen slut
teoretisk kropp åt sig själv är lite fel förresten... Det är snarare så att fantasin/förväntingar/tankar har en tendens att göra avtryck i astralvärlden. Jag har haft en kropp någon enstaka gång, men det är inget jag brukar tänka på så då är jag istället bara den där omkringflygande punkten av medvetande
Världen har inte förlorat sin magi ^^
"All thoughts are creative"
vad fan, vissa saker som jag editerat försvann igen?!
This post was edited by TidsL on Sep 14 2009 04:38pm